kapillärutbytet

Kapillärutbytet är den del av cirkulationen där näringsämnen, syre, koldioxid och vätska förflyttas mellan blodet i kapillärerna och den omgivande vävnadsvätskan. Utbytet sker huvudsakligen genom diffusion, filtration och återabsorption samt genom vesikulär transport.

Kapillärer är små blodkärl där endotelcellerna utgör en tunn barriär och där basalmembranet bidrar till struktur och selektivitet. Det finns tre huvudtyper: kontinuerliga kapillärer (normala vävnader som muskel och hud), fenestrerade kapillärer (t ex körtlar och njure) och sinusoidala kapillärer (lever, mjälte) som är mer genomsläppliga. Strukturen avgör permeabiliteten och vilka molekyler som kan passera.

De övergripande mekanismerna för kapillärutbyte är: diffusion av små molekyler och gaser längs koncentrationsgradienter; filtrations- och återabsorptionsprocesser som styrs av tryckskillnader mellan kapillärernas plasma och vävnadsvätskan enligt Starling-principen; samt transcytos av större ämnen via vesiklar. Den normala nettofiltrationen fås ofta i arteriella änden och återabsorption längre ned i kapillärsträckan, vilket regleras av hydrostatiska och onkotiska tryckskillnader: Pc och Pi är hydrostatiska tryck i kapillären respektive vävnadsvätskan, πc och πi är plasmaproteinernas respektive vävnadsvätske onkotiska tryck. Nettofiltration upphävs eller blir återabsorption när villkoren ändras.

Lyfcker transporterar även små mängder protein och större ämnen genom transcytose. Variation i kapillärtyp och lokal kontroll gör att olika vävnader har olika slag av utbyte. Förändringar i tryck eller proteinbalans kan leda till ödem.