kalkförandringar

Kalkförändringar är uppkomsten av kalciumsalter i vävnader där kalciumbalansen normalt regleras. De kan uppträda som en del av åldrande eller som följd av sjukdom. Kalkförändringar kan vara fysiologiska eller patologiska och kan vara dystrofiska eller metabola/metastatiska beroende på sammanhanget.

Vanliga lokalisationer är bröstvävnad (kalkformationer som ses på mammografi), blodkärlsväggar vid ateroskleros, mjukvävnad efter trauma eller inflammation samt njurkanalerna ( nephrocalcinos). De kan även förekomma i leder, senor och tandvävnad. Förändringarna skiljer sig ofta åt i ursprung och klinisk betydelse.

Orsaker och mekanismer delas ofta in i två huvudkategorier: dystrofisk kalkifikation uppkommer i skadad eller nekrotisk vävnad under normala kalciumnivåer och kan följa inflammation, trauma eller infektion; metabola eller metastatiska kalkifikation uppträder i normalt vävnad vid hyperkalcemi eller hög kalciumfosfatbelastning, ofta vid njurinsufficiens, hyperparatyreoidism eller andra systemiska tillstånd.

Diagnostik grundar sig på bilddiagnostik och laboratorieutvärdering. Radiologi som röntgen, mammografi och CT används för att identifiera och karaktärisera kalken. Ultraljud kan ge kompletterande information. Blod- och urinprover bedömer kalcium, fosfat, paratyreoideahormon och njurfunktion; vid osäkerhet kan vävnadsbiopsi krävas.

Behandling beror på lokalisation och underliggande orsak. Många kalkförändringar är ofarliga och följs upp utan intervention. Behandling riktas i första hand mot bakomliggande orsak eller symtom; kirurgisk borttagning eller annan behandling kan övervägas i specifika fall. Prognos varierar utifrån anledning och spridning av förändringarna.