irisbaserade

Irisbaserade biometriska system använder irisens unika mönster för att identifiera eller verifiera en persons identitet. Irisen, den färgade ring som omger pupillen, har komplexa texturer som är extremt konsekventa över tid och skiljer individer från varandra i hög grad, vilket gör den till en av de mest distinkta biometriformerna.

Tekniken bygger vanligen på bildtagning av ögat med en infraröd kamera för att framhäva irisens detaljer. Bilden genomgår segmentering där iris, ögonlock och ögonfransar skiljs åt från ögonvitan. Irisenormalisering görs till en standardform, ofta i polära koordinater. Därefter extraheras kännetecken via filterbaserade metoder (till exempel Gabor-filter) som genererar en iriscode. Vid igenkänning jämförs iriscodes med tidigare sparade templates, vanligtvis med avståndsberäkningar som ger en sannolikhet eller ett beslut om matchning.

Användningsområden inkluderar gräns- och flygplatskontroll, högnivåsäkerhet i byggnader, passerkontroll och i vissa mobila eller datorbaserade autentiseringssystem där snabb och noggrann identifikation önskas.

Fördelar med irisbaserade system är höga igenkänningsnivåer, stabilitet över livsperioden och relativt svår hantering av förfalskningar jämfört med vissa andra biometrier. Begränsningar inkluderar beroende av god bildkvalitet, occlusion av ögonlock eller ögonfransar, problem med glasögon eller kontaktlinser, miljöförhållanden och risken för spoofing om inte liveness-detektion används. Integritets- och säkerhetsaspekter, som lagring och skydd av biometriska data, är centrala och regleras av bland andra internationella standarder.

Standarder finns inom ISO/IEC-ramverket för biometriska data och irisdata, vilket underlättar interoperabilitet mellan system och leverantörer. Framtiden pekar på ökade multimodala lösningar och förbättrad liveness-säkerhet.