infrarød

Infraröd (IR) är elektromagnetisk strålning med våglängder längre än synligt ljus men kortare än mikrovågor. Den betraktas vanligtvis som cirka 700 nanometer till cirka 1 millimeter. I praktiken delas området ofta in i när infraröd (nära IR, ungefär 0,75–1,5 mikrometer), mellan infraröd (1,5–5 mikrometer) och fjärr infraröd eller långt infraröd (5–14 mikrometer eller längre). Infraröd strålning uppkommer av värme och följer principerna för svartkroppsstrålning: varmare föremål avger mer IR än kallare.

Jordens atmosfär är inte helt transparent för IR; vissa våglängder absorberas starkt av vattenånga, koldioxid och andra gaser, medan det finns atmosfäriska fönster där IR passerar bättre. Denna samverkan påverkar hur IR används i fjärranalys och astronomi.

Detektion och bildgivning av IR sker med både termiska sensorer (bolometrar eller termopolar- samt pyroelectric-detektorer) och fotoniska detektorer (till exempel InGaAs, InSb, HgCdTe). IR-teknik används i nattseende, övervakning, medicinsk termografi, industriell processövervakning, energi- och byggnadsdiagnostik samt inom forskning som fjärranalys och astronomi.

Historik: infraröd strålning upptäcktes av William Herschel omkring 1800 när han mätte temperaturer utanför det röda området. Infraröd strålning är icke-joniserande; dock kan hög intensitet orsaka värmeexponering och brännskador, så säkerhet och arbetsmiljö följer allmänna riktlinjer för elektromagnetisk strålning.