infektionsbenägenhet

Infektionsbenägenhet är en medicinsk term som beskriver ökad risk för infektioner hos en individ jämfört med det förväntade för ålder och hälsotillstånd. Begreppet används för att sammanfatta olika orsaker till att en person drabbas av fler infektioner, eller av infektioner som är svårare att behandla och återkommer oftare.

Orsakerna till infektionsbenägenhet kan vara både medfödda och förvärvade. Medfödda eller primära immunbrister omfattar brister i antikroppsproduktionen eller T-cellssvaghet, kombinerade immunbristsjukdomar samt defekter i komplementsystemet eller fagocyter. Förvärvade eller sekundära immunbrister uppstår vid sjukdomar eller behandlingar som påverkar immunförsvaret, till exempel HIV, malign sjukdom, cytostatika eller långvarig användning av immunosuppressiva läkemedel, malnutrition, diabetes, leversjukdom eller aspleni. Även ålder, rökning och kroniska sjukdomar kan bidra till ökad infektionsbenägenhet. Anatomiska faktorer, som förlust av mjältfunktion, ökar också risken för vissa infektioner.

Kliniskt tecken på infektionsbenägenhet är ofta recidiverande infektioner, infektioner av ovanliga patogener eller infektioner som är svåra att behandla. Diagnostik byggs på noggrann anamnes och fysisk undersökning, kompletterad av laboratorieprov såsom immunoglobulinnivåer, kompletmentstatus, blodstatus och eventuella specialtester (till exempel flödescytometri eller genetisk utredning) för att fastställa underliggande orsak.

Behandling och förebyggande fokuserar på att åtgärda den bakomliggande orsaken, skydda mot infektioner och stärka försvarskraften vid behov. Vaccination enligt rekommenderade scheman, antibiotikaprofylax vid definierade risker, och immunglobulins replacement vid vissa humoraldefekter är vanliga åtgångar. God hygien, snabb behandling av infektioner och synkronisering med specialistvård är centrala inslag i vården. Prognosen varierar beroende på orsak och effekt av behandling, från reversibel till livslångt vårdbehov vid svåra primära immunbrister.