indenteringsbaserade

Indenteringsbaserade språk är programmeringsspråk där blockstruktur definieras främst genom kodens indentering, istället för genom klammer, nyckelord eller andra syntaktiska markörer. Indentering används för att visa vilka rader som tillhör samma kodblock och hur programmet är organiserat hierarkiskt.

I praktiken innebär detta att varje förändring i indenteringsnivå signalerar ett nytt block eller avslut av ett tidigare block. Språket kräver ofta konsekvent användning av mellanslag eller tabbar, och blandning av flikar och mellanslag kan leda till fel eller oförutsedda beteenden. Eftersom indenteringen är semantisk blir läsbarhet och enhetlig stil centrala mål, medan syntaxen för själva konstruktionerna förenklas jämfört med språk som använder många avslutande tecken eller nyckelord för block.

Det mest kända exemplet på ett indenteringsbaserat språk är Python, där betydelsen av vitrum används som kärnregel för blockstruktur. Andra språk kan använda indentering som del av layoutregler eller kombinera den med traditionella tecken för att avgränsa block. Oavsett tillvägagångssätt påverkas syntaxens tydlighet och strukturens synlighet starkt av hur indentering hanteras i språket.

Fördelarna med indenteringsbaserade språk inkluderar ökad läsbarhet och reducerat syntaktiskt ljud, vilket ofta underlättar snabb prototypering. Nackdelarna inkluderar risken för Indenteringsfel, beroende av redigeringsmiljö och konventionsfrågor som tabbar vs. mellanslag, samt potentiell svårighet vid bearbetning av kodstycken i verktyg som inte beaktar indentering.

Användningen är vanlig inom utbildning, snabb prototypering och projekt där tydlig blockstruktur prioriteras, särskilt när visuell läsbarhet av koden är viktig.