inavlingskoeffisient

Inavlingskoefficient, ofta kallat inavelskoefficient, är ett mått som används inom genetik och avel för att beskriva sannolikheten att två alleler vid en viss locus i en individ är identiska av nedstamning till följd av gemensam förfader. Med andra ord mäter det hur mycket inavel som finns hos individen. Ett större värde indikerar ökad homozygositet orsakad av inavel.

Beräkning av av inavelskoefficienten görs vanligtvis från ett stamtavle över individens föräldrar och deras förfäder. För en individ X är F_X ofta summan av bidrag från gemensamma förfäder A till föräldrarna. Varje gemensam förfader bidrar med (1/2)^(n_s + n_d + 1) gånger (1 + F_A), där n_s och n_d är antalet generationer från X:s far och mor till A, och F_A är avens inavelskoefficient. Om förfadern inte är inavlad, förenklas formeln till summan av (1/2)^(n_s + n_d + 1). I praktiken används även förenklade uppskattningar från pedigree eller från genetiska data.

Betydelse och användning: Inavelskoefficienten används för att bedöma graden av inavel i individer och populationer. Värden sträcker sig mellan 0 och 1; högre värden innebär större sannolikhet för homozygotiska regioner och ofta ökad risk för inavlad depression, särskilt när deleterade recessiva alleler kommer till uttryck. Vanliga relaterade mått inkluderar koancestrykoefficienter och Wrights F-statistik. Moderna metoder kan också uppskatta inavel genom genomic data, till exempel genom körningar av homozygositet (F_ROH).

Användningsområden inkluderar djuravel, växtförädling och bevarandebiologi, där målet är att balansera avkommorötter med genetisk mångfald och hälsa. Begränsningar innefattar beroende av fullständiga stamtavlor och antaganden om populationsstruktur; moderna genomdata kan förbättra noggrannheten.