immunocytokemi

Immunocytokemi är en laboratorieteknik som används för att lokalisera och visualisera specifika antigener i enskilda celler. Tekniken bygger på att antikroppar binder sina målantigener och att bindningen görs synlig med en märkt antikropp. Resultatet erhålls ofta som färgreaktioner eller fluorescens vid mikroskopi.

Vid förfarandet fixeras cellerna på en yta för att bevara cellstrukturen, och ofta permeabiliseras membranet för att tillåta antikroppar att nå intracellulära epitoper. Efter blockering av icke-specifik bindning tillåts primärantikropp binda till antigenen. En märkt sekundärantikropp används sedan för att visa förekomsten och platsen för antigenen. Märkningen kan vara fluorofor för immunfluorescens eller en enzym som ger en färgreaktion vid tillsats av substrat.

Det finns direkt immunocytokemi, där en märkt primärantikropp används, och indirekt immunocytokemi, där en omärkt primärantikropp används följt av en märkt sekundärantikropp. Metoderna kan kombineras för att ge flera färger och därmed möjliggöra multiplexering. Det används både i cellkulturer och i fasta celler, och kan tillämpas på cytologi- eller laboratoriumsnivå för att analysera cellers egenskaper.

Användningsområden inkluderar undersökningar av proteinsubcellulär lokalisering, cellcykelstatus och signalvägar i forskningslaboratorier, samt diagnostik i klinisk patologi och cytologi för att identifiera cellinriktning och tecken på tumörer eller närvaro av patogener.

Kontroller och begränsningar är viktiga: användning av isotypkontroller, uteslutning av primärantikropp och positiva samt negativa kontroller. Fixeringsmetoder kan maskera epitoper, autofluorescens och fotoblekning kan påverka tolkningen. Noggrann kvalitetskontroll krävs för att minimera artefakter.

Immunocytokemi utvecklades under 1900-talet och har vidareutvecklats med nya märkningsstrategier och multiplexing.