immunkomplexbildning

Immunkomplexbildning är processen där antikroppar binder till specifika antigen och bildar immunokomplex. Dessa komplex kan vara lösliga i blodet eller bilda större anhopningar som avsätts i vävnader, framför allt i kärlväggar och i njurens glomeruli. Immunkomplexmedierad vävnadsskada hör till typen III-hypersensitivitet.

Bildningen styrs av balansen mellan antigen och antikropp samt clearancekapaciteten i kroppen. Vid normala förhållanden avlägsnas immunkomplex snabbt av fagocyter i lever och mjälte, och genom opsonisering av C3b som underlättar igenkänning av komplements- och Fc-receptorer. Problem uppstår när komplexen är för små eller för svåra att eliminera, eller när antigen fortsätter att frisättas, vilket ökar risken för vävnadsskedåliga avlagringar.

När clearance misslyckas eller antigen fortsätter att cirkulera avsätts immunkomplex i blodkärl och i njurens glomeruli. Detta aktiverar komplementet, rekryterar neutrofiler och orsakar inflammation samt skada på endotel och basalmembran. Kliniskt kan detta ge vaskulit, nefrit (såsom postinfektiös glomerulonefrit), serum sickness och Arthus-reaktion, samt andra immunkomplexdrivna tillstånd i autoimmuna sjukdomar.

Diagnostik innefattar tecken på immunkomplexaktivitet såsom låga nivåer av C3 och/eller C4 i blodet och närvaro av cirkulerande immunkomplex eller positiva C1q-bindningstester. Histologiskt kan njurbiopsier visa granulära depositioner av IgG/IgM och C3 i glomeruli (lumpy-bumpy-mönster); elektronmikroskopi kan visa humps vid postinfektiös glomerulonefrit.

Behandling fokuserar på att ta bort eller kontrollera antigenkällan och inflammation. Vid milda fall räcker ofta stödjande vård; vid uttalad inflammatorisk skada används antiinflammatoriska läkemedel eller immunosuppressiva. Behandlingen anpassas efter underliggande orsak.