högkoncentrerade

Högkoncentrerade beskriver kemiska ämnen eller lösningar där innehållet av löst eller sammanbundet ämne är mycket stort i förhållande till lösningsmedlet eller den övriga sammansättningen. Begreppet används i flera sammanhang, framför allt inom kemi, farmaci, livsmedels- och industriell produktion, där man ofta skiljer mellan lösningar av låg respektive hög koncentration beroende på applikation och säkerhet.

Mått och betydelse. Vanliga sätt att beskriva koncentration är molaritet (antal mol löst ämne per liter lösning), massaprocent eller volymprocent (andel av lösningen som utgörs av solut respektive lösningsmedel), och molekylfaktor (molekylär andel i blandningen). Vad som uppfattas som hög koncentration är sammanhängande med kontext och krav i den aktuella processen. I praktiken överstiger högkoncentration ofta vad som används i standardlösningar och medför särskilda tekniska och säkerhetsmässiga överväganden.

Strategiska konsekvenser och användningsområden. Högkoncentrerade produkter och lösningar används när man vill uppnå hög effekt per volym eller när transport, lagring och beredning ska effektiviseras. De kan ge starkare reaktioner, färre transportmoment och mindre avfall per producerad enhet. Samtidigt innebär de ofta ökade krav på blandning, dosering, märkning och lagring, samt större risk för kemisk instabilitet, korrosion, toxikitet eller brandfarlighet.

Säkerhet och hantering. Hantering av högkoncentrerade lösningar kräver noggrann riskbedömning, lämplig skyddsutrustning och anpassad förvaring i låsta och ventilerade utrymmen, tydlig separation från oincompatible substanser och korrekt avfallshantering. Bedömningar av säkerhetsnivåer och miljöpåverkan görs normalt i enlighet med gällande lagstiftning och branschstandarder.