toxikitet

Toxicitet, eller toxikitet, är ett mått på i vilken grad en substans kan orsaka skada hos levande organismer. Den beskriver relationen mellan dos och effekt och används för att bedöma hur farlig en substans är under olika exponeringar. Toxicitet kan vara akut, där skadan uppstår snabbt efter en hög exponering, eller kronisk, där effekter utvecklas vid långvarig eller upprepad exponering. Den kan också vara organspecifik, till exempel toxicitet mot lever, njurar eller nervsystem.

Bedömning av toxicitet baseras på dos-respons-data och olika mått som används inom toxikologi. Vanliga mått är LD50, den dos som dödar 50 procent av testpopulationen, och LC50, den koncentration i luft eller vatten som dödar 50 procent. Andra viktiga mått är NOAEL (högsta exponering utan observerad effekt) och LOAEL (lägsta exponering där effekt observerats); TD50 och referensdoser som RfD eller ADI används i riskbedömningar. Faktorer som påverkar toxiciteten inkluderar exponeringens rutt (oral, inhalation, dermal), dosens storlek och varaktighet, samt organismens ålder, kön, hälsa och genetiska särdrag samt kemikalens fysikaliska egenskaper.

Användning och reglering av toxicitet finns i riskbedömningar för läkemedel, jordbrukskemikalier och industrikemikalier. Regulatoriska ramverk som EU:s REACH och USAs EPA anger gränsvärden och tolerabla intag, ofta med målsättningen att skydda människors hälsa och miljön. Inom miljöforskning undersöks ecotoxicitet, exempelvis genom LC50-värden för fisk och andra organismer. Forskning strävar efter att minska djurförsök genom in vitro-metoder, QSAR och 3R-principerna.