hypersensitivitets

Hypersensitivitet, eller hypersensitivitetsreaktion, är ett samlingsbegrepp för överdrivna eller felriktade immunsvar mot antigener som normalt vore harmlösa eller mot kroppens egna vävnader. Sådana reaktioner kan orsaka vävnadsskada och kliniska symtom som nästäppa, utslag, astma eller allvarliga systemeffekter.

Den vanligaste klassificeringen är Gell och Coombs fyra typer av hypersensitivitet. Typ I är omedelbar och IgE-medierad. Vid exponering mot ett allergen orsakar aktiverade mastceller och basofiler frisättning av histamin och andra mediatorer. Symtomen kommer ofta inom minuter och kan variera från urtikaria till allmän anafylaxi. Typ II är cytotoxisk eller antikroppsmedierad, där IgG eller IgM binder till cellernas antigener och leder till cellskada via komplement eller fagocytos. Exempel är vissa blodgrupps- eller transfusionsreaktioner och autoimmuna hemolytiska anemier. Typ III är immunkomplexmedierad: antigen–antikropp-komplex som avsätts i vävnader, vilket orsakar inflammation och skada. Exempel inkluderar serumsjuka och vissa glomerulonefriter. Typ IV är fördröjd och T-cellmedierad. Sensibiliserade T-celler frisätter cytokiner som rekryterar makrofager, vilket ger vävnadsskada efter 48–72 timmar. Exempel är kontaktdermatit och vissa avstötningar av transplanterade organ.

Diagnos bygger på patientens historia, hud- eller blodtester (till exempel specifik IgE, pricktest, patchtest) samt ibland utvärdering av mediciner eller exponeringar. Behandling fokuserar på undvikande av utlösare, symptomlindring med antihistaminer och kortikosteroider, samt i vissa fall immunterapi eller epinefrin vid allvarlig anafylaxi. Klinisk hantering syftar till att kontrollera reaktionen och förebygga framtida utsläpp.