grundvattenrening

Grundvattenrening är åtgärder och tekniker för att avlägsna eller omvandla föroreningar i grundvattnet så att vattenkvaliteten uppfyller krav för dricksvatten eller miljöskydd. Föroreningar kan komma från industriell verksamhet, tidigare spill, jord- och skogsbruk samt läckage från lagrings- eller transportanordningar. Vanliga ämnen är klorerade lösningsmedel, BTEX-stoffer, nitrater, PFAS, metaller och olika organiska föreningar. Målet med grundvattenrening är att förbättra vattenkvaliteten över tid och minska risker för människor och ekosystem.

Metoderna kan delas in i in situ och ex situ. In situ-åtgärder behandlar vattnet där det finns, utan att pumpa upp det till ytan. Exempel är in situ kemisk oxidation där oxidationsmedel används för att bryta ned föroreningar, in situ bioremediering som stimulerar mikroorganismer att bryta ned organiska ämnen, och elektrokinetisk remediation. Permeabla reaktiva barriärer som placeras i eller runt en förorenad del av akvifer används för att avskilja eller omvandla föroreningar när vattnet rör sig igenom barrieren. Inom branschen används även luftning och olika former av naturlig nedbrytning tillsammans med övervakning.

Ex situ-åtgärder innebär att grundvattnet pumpas upp till ytan och renas i en anläggning. Här kan tekniker som adsorption på kol, filtration, kemisk oxidation och andra behandlingssteg användas innan vattnet släpps tillbaka eller tas till dricksvattennätet.

Planering och uppföljning sker genom kartläggning av föroreningens omfattning, riskbedömning, målformulering, design och driftsättning samt regelbunden övervakning av brunnar och vattenkvalitet för att följa åtgärdernas effekt över tid. Regler och riktlinjer regleras vanligtvis av nationella miljömyndigheter och EU-riktlinjer för grundvattenkvalitet.