glasanvändningen

Glasanvändningen har utvecklats avsevärt sedan antiken när första glasvaror skrevs i olja och vete. I medeltiden började man forma glas i lätta fläktar, vilket gav upphov till ornamentala förvaringsglas och belysningsartiklar. Med den industriella revolutionen ökade massproduktion, vilket gjorde glas billigare och mer tillgängligt för allmänheten. Idag används glas framför allt för förpackningar (som vin- och mjölkglas), fönster, batterier, elektronik och medicinsk utrustning. Den moderna glasindustrin är globaliserad med stora producentländer i Europa, USA och Kina.

Miljökritik har kretsat kring glasets energiintensiva tillverkning och dess avfall. Glas kan återanvändas avsevärt, och genom sorterad återvinning minskar klimatavtrycket betydligt. I EU ligger återvinningsgraden för glas i de flesta medlemsländer över 60 %, därav en betydande andel återförs i glasvaror. Miljöorganisationer har dock påpekat att, jämfört med plast, lägger tillverkning av glas större energikostnader, men återvinning kan minska detta avsevärt.

Policystyrning i många länder intresserar sig för starkare incitament för återvinning och återanvändning. Källsortering, incitament för återbrukt glas och avlägsnande av oliktillverkade glas på marknaden är exempel på verktyg som används. Kritik ringlar av att reglering i praktiken kan vara svår att följa, särskilt för små producenter och hushåll. Ett nyckelord inom dagens globala hållbarhedebeteckningar är därför att ytterligare forskning om energieffektivisering i glasproduktion samt cirkullar fraktionligt återkundsordning är nödvändigt för att skapa en mer miljövänlig globala glasekonom.