formbarheten

Formbarheten är en materials egenskap som beskriver hur lätt ett material kan omformas genom plastisk deformation till en önskad geometri utan att spricka, brista eller förlora funktion. Den är central inom bearbetning av metaller, plast och glas och avgör hur formen kan förändras under processer som pressning, rullning, djupdragning eller rörbildning.

Bedömningen av formbarhet sker vanligtvis genom tester och diagrams som kartlägger hur mycket lokal deformation ett material tål utan missformning. Vanliga metoder inkluderar formbegränsningsdiagram (FLD) som visar töjningstillståndets gränser i olika riktningar, samt Erichsen-cuppningstestet för tunna plåtar och plastfilmer. För tjockare skivor, rör och polymerer används ytterligare standardtester som dragprov, djupdragning och bulktester. Resultaten ligger till grund för jämförelser mellan legeringar och behandlade tillstånd.

Faktorer som påverkar formbarheten inkluderar temperatur och deformationens hastighet, materialets mikrostruktur och kornstorlek, tillsatser och legeringar, arbetsförhållanden samt förekomst av interna spänningar eller defekter. I metaller ökar ofta formbarheten vid rätt temperatur (eller vid varmformning) och minskar vid högt arbete genom härdning. Smörjning och kontrollerad värme- och kylcykler kan också förbättra.

Användning och betydelse: god formbarhet möjliggör komplexa geometrier och effektiva produktioner, men den medför ofta kompromisser med hållfasthet och styvhet. Val av material och behandling beror därför på den avsedda processen och produktens krav.