flexionsfrakturer

Flexionsfrakturer är frakturer som uppstår när böjningskrafter utsätter en skelettdel för sprick- eller brott. De kännetecknas av att frakturmönstret följer böjningsriktningen och kan förekomma i olika delar av skelettet. Inom ryggraden är flexionsfrakturer ofta flexions-distraction-frakturer (så kallade Chance-frakturer), vilka uppstår vid kraftig böjning i kombination med dragning av mjukdelar, vanligt i samband med allvarliga trauman som bilolyckor där bälte används. Dessa skador kräver noggrann bedömning av ryggstabilitet och neurologiskt status; diagnostik görs med CT och i vissa fall MR.

Inom extremiteterna kan flexionsfrakturer uppstå vid fall där handen är böjd, som Smith-fraktur på distalradius (en flexionsrelaterad variant av Colles-fraktur). Behandling beror på frakturställe, fragmentering och ledpåverkan. Stabilt, odislokerat frakturer kan behandlas konservativt med immobilisering; instabila eller intra-artikulära frakturer kräver oftast kirurgisk behandling med reduktion och intern fixering.

Diagnostik: röntgen som primär bildgivare, ofta kompletterad med CT vid tveksamhet eller komplicerade frakturer; MR kan användas för mjukvävnadsdrag och vid ryggskador. Prognos: de flesta flexionsfrakturer läker ut bra när rätt behandling ges, men risker inkluderar malunion, artros och långvarig stelhet i drabbade segment.