farkostmanövrar

Farkostmanövrar är de åtgärer som en rymdfarkost genomför för att förändra sin bana, sin orientering eller sin position i rymden. De delas vanligtvis upp i orbitalmanövrar, som ändrar banparametrar såsom höjd eller form, och orienteringsmanövrar, som justerar farkostens riktning och pekning av sensorer, antenner och instrument.

Orbitalmanövrar används för att gå in i eller ändra omloppsbana, genomföra möten eller kopplingar med andra farkoster samt för att positionera sig inför avveckling eller återinträde. Typiska åtgärder är snabbbränningar som ger delta-v, banövergångar som Hohmann eller bielliptiska förflyttningar, samt planändringar och rendezvous-manövrar som kräver noggrann tidplanering och bränslekontroll.

Orienteringsmanövrar används för att peka uppdragets instrument, kommunikationsantenner eller solpaneler samt för att stabilisera farkosten. Dessa anordnas med hjälp av reaktionshjul, kontrollmomentomdrivare eller små framdrivningsenheter. Hur ofta och hur snabbt dessa manövrar utförs beror på uppdragets krav på bildkvalitet, kommunikationsmöjlighet och strömförsörjning.

Farkostens framdrivning kan vara kemisk, elektrisk eller en kombination. Kemisk framdrivning ger hög thrust vid korta varaktigheter, medan elektrisk framdrivning (till exempel ion- eller Hall-effektdrivning) ger hög specifik impuls med längre livslängd men lägre effekt. Valet påverkas av uppdragets tidsram, bränsleförbrukning och krav på kraft.

Planering och kontroll av farkostmanövrar involverar bana- och trajektori-design, riskbedömning och realtidsnavigering. Navigationssystem som stjärnspårare, GPS i låg omloppsbana och radiolänkar används tillsammans med filter som Kalman-filter för att uppskatta position och hastighet. Under uppdrag övervakas varje manöver noga för att minska risker och bränsleförbrukning.