exponeringsevaluering

Exponeringsevaluering är processen att uppskatta hur mycket, hur ofta och under vilken tidsperiod människor eller miljön utsätts för ett ämne eller en annan agent. Den omfattar identifiering av exponeringens vägar, såsom inhalation, dermal kontakt eller oral intag, samt uppskattning av koncentrationer och doser i olika platser och situationer. Målet är att beskriva sannolikheten och omfattningen av exponering utifrån tillgängliga data.

I riskbedömning är exponeringsevaluering en del av helheten, där sammanvägning med farohänvisningar och dos-respons-samband används för att bedöma risken för skadliga effekter. Exponering kan vara framtagen för en befolkning, en viss arbetsgrupp eller en specifik miljö, och bör spegla relevanta användningsmönster och scenarier.

Data och källor som används varierar och kan inkludera direkta mätningar (till exempel luft- eller biologiska provtagningar), emissionsdata, distributionsmodeller och tids- samt beteendefaktorer. Metoderna inkluderar både direkta uppmätningar och indirekta beräkningar baserade på kända källor, användning och miljötransport. Modellbaserade tillvägagångssätt används ofta för att extrapolera till populationer eller scenarier där mätningar saknas.

Resultatet av exponeringsevalueringen är vanligtvis uppskattningar av exponeringens storlek, varaktighet och röst av exponeringens väg samt eventuella osäkerheter. Dessa uppgifter används för riskkommunikation, regelverk, produktansvar och miljöförvaltning, samt för att prioritera åtgärder och förbättra skyddsåtgärder. Behandling av osäkerheter och kvalitetssäkring är centrala delar av processen.