differentialtryckskontroll

Differentialtryckskontroll, eller differential pressure control, är en kontrollmetod där tryckskillnaden över en komponent eller del av ett system används som styrvariabel för att reglera flödet eller belastningen. Målet är att hålla differentialtrycket mellan två punkter vid ett satt värde, vilket ofta uppnås genom att reglera en aktuatator som en ventil eller pump baserat på feedback från differentialtryckssensorer.

Systemet består vanligtvis av två trycksensorer som mäter P1 och P2, en differentialtryckstransmitter eller motsvarande omvandlare, en reglerkrets (till exempel PID) samt ett ställdon. Skillnaden P1−P2 jämförs med ett uppsatt DP-värde, och reglersystemet justerar ställdonet för att minimera avvikelsen. I praktiken används differentialtryck som en signalkoppling för att säkerställa ett stabilt flöde trots variationer i tryckförhållanden längre uppströms eller nedströms.

Användningsområden inkluderar byggnadsautomation och vätskekretsar där man vill reglera luftflöden i ventilation och filtrering, kontroll av tryckfall över filter eller värmeväxlare samt processindustrier där flöde och tryckbalans är kritiska. Inom inomhusklimatet används DP-kontroll för att upprätthålla positiva eller negativa rumstryck och därmed styra spridning av föroreningar.

Fördelar med differentialtryckskontroll är snabb respons och direkt koppling mellan systemets flöde och energianvändning. Den är robust mot små variationer i flöde och passar när flödet inte mäts direkt. Begränsningar inkluderar sensor- och aktuatordfelet samt att DP-värdet påverkas av uppströms eller nedströms förändringar som inte återspeglar flödet exakt. Korrekt dimensionering av sensorer, placering och reglerparametrar är viktigt för stabilitet och energioptimering. I byggnadsautomation används DP-kontroll ofta tillsammans med variabla-frekvensdrivare och damperstyrning för energieffektiv ventilation.