diagnosmetoder

Diagnosmetoder är de metoder och tekniker som används för att fastställa vilka sjukdomar eller tillstånd en person lider av. Metoderna används i olika skeden av vårdkedjan och ofta i kombination för att uppnå en så tillförlitlig diagnos som möjligt, vilket i sin tur styr behandling och prognos. Grundläggande byggstenar är anamnes och klinisk undersökning, som ofta följs av laboratorieanalyser, bilddiagnostik och funktionella tester, samt i vissa fall invasiva diagnostiska ingrepp eller genetiska tester.

Anamnes och klinisk undersökning innebär samtal om symtom, sjukdomshistoria, mediciner och livsstil samt en fysisk undersökning. Laboratorieanalyser omfattar biokemi, hematologi och mikrobiologi som kan ge objektiva mått på kroppsfunktioner eller infektioner. Bilddiagnostik inkluderar tekniker som röntgen, ultraljud, datortomografi och magnetresonans för att visualisera organ och vävnad. Funktionella tester bedömer specifika organs funktion, exempelvis lungfunktion eller arbetsprov. Invasiva metoder som endoskopi och biopsi används när vävnadsprover behövs för histopatologisk eller cytologisk diagnostik. Genetiska och molekylära tester kartlägger ärftliga eller markerbara förändringar som kan ligga till grund för diagnos eller riskbedömning.

Kvalitetssäkring och tolkning är centrala. Valet av metoder baseras på misstänkt diagnos, patientens tillstånd, risker och resursåtkomst, och resultatens känslighet, specificitet samt prediktiva värden vägs in. Etik, informerat samtycke och strävan efter evidensbaserad praxis är viktiga delar av diagnostiska processer. Behovet av uppföljning och differentialdiagnostik betonas ofta efter initiala fynd.