detekteringsgränser

Detekteringsgränsen, ofta förkortad LOD (limit of detection), är den lägsta koncentrationen av ett ämne eller den minsta signalen i ett analytiskt system som kan påvisas med en viss säkerhet över bakgrundsbrus. Den anger således om ett ämne kan detekteras i ett prov och används som ett mått på systemets känslighet.

Det finns även gränsen för kvantifiering, LOQ (limit of quantification), vilken är den lägsta koncentrationen som kan kvantifieras med acceptabel noggrannhet och precision, oftast vid högre krav än LOD.

Beräkning av LOD sker vanligtvis genom statistisk behandling av mätningar från blanks eller låga koncentrationer. Vanliga metoder inkluderar 3-sigma-metoden där LOD ≈ tre gånger standardavvikelsen hos blankprovet, eller användning av kalibreringskurvan där LOD bestäms som konfidensgränsen vid en viss sannolikhet. LOQ uppgår ofta till cirka 10-sigma eller 3–5 gånger LOD, beroende på kriterier.

Det som påverkar detekteringsgränsen inkluderar instrumentets signal- och brusnivå, bakgrundsinterferenser i provet, kalibreringsnoggrannhet, provberedning och uppsampling/utvinningseffektivitet samt mätinstrumentets stabilitet över tid. Lägre bakgrundsbrus, längre mätningstid och bättre signalbehandling minskar bruset och förbättrar LOD. Förbättringar uppnås också genom effektiva förbehandlingar, rening, koncentrering och val av känsliga detektorer.

Användningsområden för detekteringsgränser finns inom miljöövervakning av tungmetaller, livsmedels- och vattenanalys, klinisk diagnostik och sensorutveckling.