Detekteringsgränsen

Detekteringsgränsen, även kallad detektionsgräns eller detektionsnivå, är den lägsta koncentration eller mängd av ett ämne som kan upptäckas med hjälp av ett analytiskt instrument eller en metod. Gränsen definieras vanligen som den koncentration där signalen från ämnet kan skiljas från den naturliga variationen i bakgrundsbruset, oftast med en viss säkerhetsmarginal, till exempel på 99 procent konfidensnivå.

Detekteringsgränsen är en viktig parameter inom analytisk kemi och kvalitetssäkring, då den anger metodens känslighet. Den beror på flera faktorer, såsom instrumentets prestanda, provberedningsmetoder, brusnivån och detektorns effektivitet. En låg detekteringsgräns indikerar att metoden kan upptäcka mycket små mängder av ett ämne, vilket är avgörande i till exempel miljöanalys, medicinsk diagnostik och livsmedelskontroll.

Detekteringsgränsen skiljer sig från gränsvärdet för kvantifiering (kvantifieringsgränsen), som anger den lägsta koncentration där ämnet kan bestämmas med en viss noggrannhet. Detekteringsgränsen är oftast lägre än kvantifieringsgränsen, eftersom det bara krävs att ämnet kan detekteras, inte att dess exakta koncentration kan fastställas.

I praktiken beräknas detekteringsgränsen genom att mäta signalen från en blankprov (ett prov utan det sökta ämnet) och sedan bestämma den koncentration där signalen från ämnet överstiger bakgrundsbruset med en viss standardavvikelse, till exempel tre gånger standardavvikelsen (3σ). Standarder som ISO 11843 och IUPAC rekommenderar olika metoder för att fastställa detekteringsgränsen beroende på tillämpning och instrumenttyp.