clavikeln

Clavikeln, eller nyckelbenet, är ett långt, smalt ben som ligger horisontellt vid överkroppen mellan bruschen i sternum och skulderbladets gamla yta. Den utgör den övre delens länk mellan armen och bålen och fungerar som en strut som håller skuldergördeln bort från bröstkorgen. Clavikeln är det enda benet som förbinder armen direkt med bålen och fungerar som stötdämpare för belastningar samt som fäste för flera muskler och ligament.

Anatomi och funktion innebörd. Clavikeln har två ändar: den mediala änden ansluter till sternum via sternoclavikulär leden, och den laterala änden artikulerar med acromion i acromioklavikulär led. Benet är böjt i en S-form och har ytor för muskel- och ligamentfästen på både översidan och undersidan. Viktiga ligamentsystem inkluderar sternoclavikulära, interclavikulära och costoclavikulära ligament som stabiliserar leden. Clavikeln överför krafter mellan armen och bålen och fungerar som fäste för muskler som sternokleidomastoidus, trapezius, pectoralis major och deltoideus. Blodförsörjningen kommer främst från närliggande grenar av subclavian- och axillarisystemet, medan venöst dränage går till subclavia och relaterade vener. Nerver till clavikeln kommer bland annat från supraklavikulära nerver.

Utveckling och variation. Clavikeln ossifierar primärt tidigt i fosterutvecklingen och har två sekundära ossifikationscentra i ändarna som vanligtvis utvecklas under barndomen och slår samman med skaftet i ung vuxen ålder, ofta mellan 20 och 25 år. Dess form kan variera något mellan individer och vissa anatomiska variationer förekommer.

Klinisk betydelse. Clavikeln är ett vanligt mål vid trauma; fraktur uppstår ofta i mitt- eller proximala tredje delen, ofta vid fall på utsträckt arm eller axel. Symptom inkluderar smärta, svullnad och nedsatt rörelseomfång i armen. Behandling beror på frakturställe och displacement och kan innefatta immobilisering eller kirurgiskt fäste. Skador på närliggande neurovaskulära strukturer kan kräva snabb medicinsk utvärdering. Imaging används för diagnos och planering av behandling.