brytningsmått

Brytningsmått, eller refraktivitetsmått, beskriver hur ljus ändrar riktning när det passerar gränsen mellan två medier. Det mest använda måttet är brytningsindexet, betecknat n. Det definieras som n = c/v, där c är ljusets hastighet i vakuum och v är ljusets hastighet i mediet. Snells lag sammanfattar hur vinklarna ändras: n1 sin θ1 = n2 sin θ2.

Vid isotropa material används ett enda brytningsmått, medan anisotropa material (t.ex. vissa kristaller) har olika brytningsmått i olika riktningar. Brytningsmått varierar med ljusets våglängd, dvs. dispersion. Vanliga exempel: vatten cirka 1,33; vanligt glas cirka 1,5; diamant cirka 2,42.

Mätning av brytningsmått görs med refraktometer eller Abbe-refraktometer genom att bestämma ljusets brytning vid en given vinkel eller vid totalreflektion vid en kritisk vinkel. För mineraler och stenar används immersion- eller oljemetoder i polariserande mikroskop för att bestämma deras brytningsmått. Mer avancerade metoder inkluderar interferometri och ellipsometri.

Temperatur och tryck påverkar brytningsmåttet; ökande temperatur sänker vanligtvis n något. Materialets termo-optiska egenskaper beskrives av dn/dT och dn/dP, som varierar mellan olika material. Dispersionen beskriver hur n förändras med våglängden.

Användningar: optiklinser, kamera- och projektorlins, fiberoptik, prismor och färgseparation i optiska system; inom mineralogi används brytningsmått för att identifiera material genom jämförelse mot kända index.