broskvävnad

Broskvävnad är en stödjevävnad som kännetecknas av en flexibel, men hållbar extracellulär matrix där kondrocyter finns inbäddade i lakuner. Brosk är i stort sett avsakralat blodförsörjt; näring och avfallsprodukter når vävnaden genom diffusion via matrixen eller via perikondriet, ett yttre lager som oftast finns runt brosk. Den begränsade blodtillförseln gör att sårläkning och vävnadsförnyelse går långsamt jämfört med ben.

Det finns tre huvudtyper av brosk: hyalint, elastiskt och fibröst brosk. Hyalint brosk är den vanligaste typen och finns i ledytor i synovialleder samt i näs- och larynxens struktur samt i costala fästen och bröstkorgens delar. Elastiskt brosk innehåller många elastiska fibrer och förekommer där stor elasticitet krävs, till exempel i öronmallen och epiglottis. Fibröst brosk är mycket tåligt mot kompression och återfinns i intervertebrala skivor, menisker och pubic symphysis.

Tillväxt och underhåll av brosk sker främst genom kondroblaster som bildar matrix och därefter kondrocyter i lakuner. Brosk växer genom både appositionell tillväxt (tillväxt utifrån) och interstitiell tillväxt (cellförökning inom vävnaden). På grund av begränsad blodförsörjning har brosk oftast begränsad förmåga till spontan läkning; nybildning sker långsamt och kan leda till långvariga funktionsbegränsningar vid skada. Med åldern kan proteoglykaner och vatteninnehåll i matrix minska, vilket minskar elasticiteten.