blodkoncentration

Blodkoncentration är ett begrepp som beskriver hur mycket av blodets sammansättning som befinner sig per volymenhet. I klinisk diagnostik används termen ofta för två närbesläktade mått: hematokritens andel av blodvolymen och plasmas koncentration av lösta ämnen, framför allt proteiner.

Hematokrit (Hct) mäter andelen röda blodkroppar i blodet och anges i procent. Normala värden varierar efter kön och ålder; hos vuxna män är ungefär 40–54 %, hos kvinnor cirka 36–48 %. Värden ökar vid dehydrering eller polycytemi och minskar vid blodförlust, anemi eller överskott av plasma. Mycket höga eller låga hematokritvärden påverkar blodets viskositet och syretransport.

Plasmakoncentration av lösta ämnen, inklusive totalkoncentration av proteiner (totalprotein), speglar blodets osmotiska och kolloidosmotiska balans. Totalprotein ligger vanligtvis i intervallet cirka 60–83 g/L (6–8 g/dL). Albumin är den viktigaste beståndsdelen. Höga plasmakoncentrationer kan indikera dehydrering eller leversjukdom, medan låga nivåer kan bero på undernäring, leversvikt eller njursjukdom. Osmolaliteten i plasma ligger ungefär inom 275–295 mOsm/kg och påverkas av natrium, glukos och urea.

Klinisk betydelse av blodkoncentration inkluderar bedömning av hydrationstatus, bloddensitet och blodets förmåga att transportera syre samt i vilken grad plasmaproteiner påverkar vätskefördelning mellan blod och vävnader. Tolkning kräver ofta kompletterande laboratorieanalyser.