bipolära

Bipolära störningar, även kallat bipolär affektiv störning, är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av återkommande episoder av upphöjt eller depressivt sinnestillstånd samt perioder av relativt normalt fungerande mellanperioder. Huvudtyperna är bipolär I-störning, bipolär II-störning och cyclotymi, var och en med olika krav på symtomens intensitet och varaktighet. Generellt sett innebär sjukdomen betydande påverkan på humör, energi, sömn och social eller arbetsmässig funktion.

Symtomen varierar mellan episoderna. Vid maniska eller hypomaniska episoder kan personer känna eufori, ökad energi och sällan behov av mindre sömn, ökad talförmåga och grandiositet. Depression å andra sidan kännetecknas av stadig nedstämdhet, minskat intresse eller glädje, förändringar i aptit och sömn, trötthet samt upprepade tankar på värdelöshet eller självmord. Maniska episoder i bipolär I-störning är ofta allvarligare än hypomaniska episoder i bipolär II-störning och kan kräva vård.

Diagnostik baseras på klinisk bedömning enligt internationella kriterier (till exempel DSM-5 eller ICD-11) och kräver noggrann kartläggning av episodernas varaktighet och påverkan på funktion. Svårighet att skilja från andra psykiska tillstånd gör diagnosen ibland tidskrävande.

Behandling fokuserar på att stabilisera stämningsläget och förebygga återfall. Medicinering kan innefatta stämningsstabiliserande medel som litium eller lamotrigin, antipsykotika vid behov och ibland noggrant kontrollerade antidepressiva. Psykoterapi, exempelvis kognitiv beteendeterapi och interpersonell och social rytmeterapi, samt livsstilsförändringar och regelbunden uppföljning, stödjer ofta behandlingen. Prognosen varierar; med kontinuitet och rätt behandling kan många leva stabilt, men sygdommen är kronisk och kräver långvarig vård och stöd.