bevaringsnivåer

Bevaringsnivåer är ett ramverk som används inom kulturarv och arkivsektorn för att beskriva olika grader av skydd och bevarandeåtgärder som ska tillämpas på objekt, dokument och data över tid. Nivåerna bygger på riskbedömning, känslighet hos materialet och önskad livslängd, samt kostnader och tillgång till resurser. Syftet är att säkerställa att information och kulturarv bevaras på ett konsekvent och kostnadseffektivt sätt.

ofta används bevaringsnivåer i museer, arkiv och bibliotek, liksom i digitala bevarandeplaner. En vanlig uppdelning är nivåer som Bas, Mellan och Hög (eller nivå 1–3), där varje nivå definierar krav på skyddsåtgärder, miljö, dokumentation och tillgänglighet. Nivåerna utgör ett kommunicerbart sätt att planera resurser och ansvar.

Fysiska objekt kräver ofta olika miljökrav beroende på nivå. Det kan handla om kontrollerad temperatur och relative luftfuktighet, skydd mot ljus och damm, bekämpning av skadedjur samt rätt förvaringslösningar och hantering. Dokumentation, etikettering och spårbarhet ingår också i nivåkraven så att bevarandeåtgärder kan följas och följas upp vid revision.

Digital bevarande omfattar nivåspecifika krav på stigande skydd för data, inklusive redundans, fixity-kontroller, formatstabilitet och övergång till kompatibla format vid behov. Lämpliga metoder innefattar flera redundanta kopior, offsite-lagring och planerad migrering eller emulering för att behålla tillgång över längre tid.

Implementeringen av bevaringsnivåer kräver policy, ansvarsfördelning och regelbunden uppföljning samt anpassning till nya risker och tekniska möjligheter. Begränsningar kan uppkomma av kostnader, personal och tekniska förändringar. Se även bevarandepolicy, digital bevarande och kulturarvsförvaltning.