betastrålarnas

Betastrålningar är strålningar som avges vid betadecay i radioaktiva ämnen. Vid betadecay omvandlas en neutron till en proton och avges en elektron (beta-minus) samt en antineutrino, eller en proton omvandlas till en neutron och avges en positron (beta-plus) samt en neutrino. Energierna hos betapartiklarna varierar och ligger vanligtvis i området keV–MeV. Betastrålningar består av elektroner respektive positroner och utgör en form av joniserande strålning.

Betastrålningar har viss genomslagskraft men är relativt begränsade i sin genomträngning. De stoppas vanligtvis av några millimeter till centimeter av material som plast, trä eller metall, beroende på deras energi. I luft sträcker sig deras räckvidd ofta över några meter eller mindre, beroende på energin.

Detektion och mätning: Betastrålningar kan mätas med Geiger-Müller- räknare och scintillationsdetektorer. Aktiviteten hos ett betasänd är ges i becquerel (antal nedbrytningar per sekund). Den absorberade dosen anges i gray och den effektiva dosen i sievert.

Användningar och säkerhet: Beta-emitter används i medicinsk diagnostik och terapi samt i biomedicinska och biologiska spårningsstudier. Inom industrin används de för tjocklekskontroll och andra processmonitorer. Exponering är farlig främst vid intern spridning genom inandning eller ingestion samt vid långvarig hög extern exponering mot hud och ögon. Skyddsåtgärder inkluderar avskärmning och noggrann hantering av kontaminerat material.

Historik: Upptäckten av betastrålningar skedde i slutet av 1800-talet i arbeten med radioaktivitet; Becquerel lade grunden och Rutherford vidareutvecklade begreppet beta-strålning under tidigt 1900-tal.