axellyftsskador

Axellyftsskador är en samlingsbenämning för skador i axelområdet som uppstår i samband med lyft eller överdriven belastning av axeln. De är vanliga bland yrkespersoner som lyfter tunga föremål och inom idrott där armen ofta används i uppåtriktade eller belastande lägen.

Orsaker och riskfaktorer inkluderar överbelastning genom upprepade lyft ovanför huvudet, plötsliga vridningar och tunga lyft, fall på utsträckt arm eller trauma som kan leda till axelluxation. Riskfaktorer är bland annat ålder, tidigare axelskada, bristande lyftteknik och bristande scapula-stabilisering.

Vanliga skadetillstånd är rotatorcufftendinopati eller rotatorcuffruptur, impingementssyndrom, acromio-klavikulär leds (AC-led) skada, labrumskada såsom SLAP-lesion, samt axelinstabilitet med eller utan luxation. Smärta vid lyft, särskilt ovanför huvudet, ömhet i axeln, svaghet och begränsad rörlighet är vanliga symtom. Nattliga smärtor kan också förekomma.

Diagnos bygger på anamnes och klinisk undersökning där tester som Neer- och Hawkins-Kennedy används för att bedöma impingement. Bilddiagnostik som röntgen, ultraljud och MRT kan avlasta diagnosen och kartlägga vävnadsskada.

Behandling beror på typ och svårighetsgrad av skadan. Konservativ behandling innefattar vila, is, NSAID och fysioterapi inriktad på rotatorcuffens styrka och scapula-stabilisering, samt arbets- eller idrottsanpassning. Vid större rupturer eller instabilitet kan kirurgi övervägas, exempelvis rotatorcuffreparation, labrumreparation eller AC-ledsrekonstruktion, följt av rehabilitering.

Förebyggande åtgärder fokuserar på korrekt lyftteknik, ergonomiska anpassningar, regelbunden styrketräning av rotatorcuff- och scapula-muskulaturen samt tillräcklig återhämtning. Prognosen är ofta god med konservativ behandling; vissa fall kräver kirurgi och längre rehab.