antireflexionsbeläggningar

Antireflexionsbeläggningar är tunna skikt som appliceras på optiska ytor för att minska reflexioner och öka transmissionen av ljus. Genom att reducera speglningen vid gränsen mellan två medier förbättrar de synlighet, kontrast och energiöverföring i olika linser och fönster. Vanliga tillämpningar finns inom glasögonlinser, kamera- och teleskoplinser, skärmar samt solceller och optiska sensorer.

Principen bygger på interferens. Ljus som reflekteras från olika gränser i en beläggning kan producera destruktiv interferens vid en vald central våglängd. I en enkel, en-lagsbeläggning uppnås optimal reflekteringsminskning när tjockleken är ungefär lambda/(4 n), där n är beläggningens refraktiva index. För bredbands- eller bredvinkelapplikationer används flera lager med olika index eller en gradientindex-konstruktion som ger lägre reflektion över ett större våglängdsområde.

Material och konstruktion. Vanliga oorganiska AR-beläggningar består av oxider som MgF2, SiO2, TiO2 eller Ta2O5, medan polymerbaserade eller sol-gelbaserade filmer ofta används för lägre kostnader eller flexibla tillämpningar. Antalet lager och deras tjocklekar styr spektral täckning och vinkelberoende prestanda.

Tillverkning och egenskaper. Tillverkning sker vanligtvis med depositionstekniker som fysisk avdunstning (PVD, till exempel sputtering eller evaporering), kemisk avdunstning (CVD) eller atomic layer deposition (ALD). Beläggningarna måste ha god vidhäftning, slitstyrka och miljöbeständighet, särskilt för utomhusapplikationer och rengöring.

Begränsningar och användning. AR-beläggningar är ofta optimerade för ett specifikt våglängdsområde eller en vinkel, vilket innebär försämring utanför bandet eller vid stora incidensvinklar. De kan också blekas eller brytas ned av extrema miljöer och kräver korrekt rengöring och underhåll.