Beläggningarna

Beläggningarna är tunna filmer eller skikt som appliceras på ytor för att förändra eller förbättra deras egenskaper. De kan vara organiska, oorganiska eller hybrida och varierar i tjocklek från några nanometer till mikrometer. Vanliga syften är att öka slitagebeständigheten, motstå korrosion, minska friktion, eller ge specifika optiska eller elektriska egenskaper.

Beläggningar delas ofta in i skyddande, funktionella och dekorativa. Skyddande beläggningar skyddar mot korrosion och nötning. Funktionella beläggningar ändrar elektriska ledningsförmåga, termisk egenskap, ytglans, antireflex eller biokompatibilitet. Dekorativa beläggningar används för färg och utseende och kan även ge särskild textur eller effekt.

Tillverkning och deposition sker med olika metoder. Vanliga tekniker inkluderar fysikaliskt väldepositionerade beläggningar (PVD), kemisk ångdeposition (CVD), magnetronsputtering, elektroplätering, sprutning samt färg- eller lackbaserade system och anodisering. För att främja vidhäftning krävs ofta ytbehandling och noggrann rengöring av underlaget samt rätt ytförberedelse och temperaturkontroll.

Egenskaper som ofta bedöms är vidhäftning, hårdhet, nötnings- och frictionsegenskaper, korrosionsskydd, termisk och kemisk stabilitet samt optiska eller elektriska funktioner. Standardtester inkluderar vidhäftningstest (t.ex. cross-cut eller pull-off), hårdhet, friktion och korrosionsprov.

Användningsområden inkluderar bil- och flygindustri, elektronik, medicinsk teknik, byggnadsmaterial och verktyg. Framtiden inom beläggningsteknik fokuserar på nanostrukturerade och självreparerande beläggningar samt mer miljövänliga processer och regleringar av farliga ämnen. Beläggningar har använts sedan antiken i form av lacker och emaljer, medan modern teknik tog fart under 1900-talet.