andningsutmattning

Andningsutmattning är ett tillstånd där andningsmusklernas uthållighet och styrka inte längre räcker för att upprätthålla adekvat ventilation. Det leder ofta till försämrat gasutbyte med hyperkapni och/eller hypoxemi och kan progressivt utvecklas till respiratorisk insufficiens om det inte behandlas. Tillståndet uppstår vanligtvis vid förvärrade lungsjukdomar eller systemiska sjukdomar som påverkar andningen, men kan även ses vid svåra infektioner, neuromuskulära störningar eller övervikt med ökade andningskrav.

Orsaker och riskfaktorer inkluderar förvärring av kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), allvarlig astma eller lunginflammation, hjärtsvikt, neuromuskulära sjukdomar (såsom muskeldystrofi eller ALS), övervikt med hypoventilation, samt sepsis eller skador på andningscentrum. Faktorer som ålder, rökning och sjukdomens svårighetsgrad ökar risken för utveckling av andningsutmattning.

Kliniska tecken är bland annat ökat arbete med andningen, användning av hals- och interkostala muskler, indragningar, tachypné och fluktuerande andningsmönster. I avancerat läge kan tecken på sjukdomsdepression såsom försämrad medvetandegrad, konfusion eller cyanos uppträda. Diagnostik baseras främst på klinisk bedömning och arteriell blodgas som ofta visar hyperkapni och hypoxemi. Ytterligare utredning kan omfatta röntgen, laboratorieprover och övervakning av vitalparametrar.

Behandling fokuserar på att avlasta andningen och behandla den underliggande orsaken. I akuta fall kan icke-invasiv ventilation eller invasiv mekanisk ventilation bli nödvändigt. Syresättning bör ges enligt behov men undvik överflödigt högt syrgasmottagande. Förebyggande åtgärder inkluderar behandling av underliggande sjukdomar, vaccinationsvägledning, rökstopp, fysioterapi och anpassad näringsträning. Prognosen varierar beroende på orsak och snabbhet i behandling; tidig insats förbättrar ofta utfall.