alfa2receptorerna

Alfa2receptorerna är en undergrupp av adrenerga G-proteinkopplade receptorer som svarar på katekolaminerna noradrenalin och adrenalin. De finns framför allt som tre kliniskt erkända subtyper: alfa2A, alfa2B och alfa2C, med olika vävnadsfördelning och funktioner. Receptorerna bildar familjen ADRA2 och återfinns både i centrala nervsystemet och i perifera vävnader.

Funktion och mekanism innefattar att alfa2receptorer är Gi/o-proteinkopplade. Vid aktivering hämmar de adenylylcyklas aktiviteten och sänker cAMP-nivåerna, vilket i sin tur kan minska frisättningen av neurotransmittorer i presynaptiska terminaler. Aktiviteten leder också till öppning av Kaliumkanaler och minskat inflöde av Ca2+, vilket ytterligare reducerar frisättning av signalämnen. Alfa2receptorer fungerar ofta som autoreceptorer på nervterminaler där de reglerar egen frisättning av noradrenalin, men de finns även postsynaptiskt i olika vävnader.

Förekomst och funktion varierar mellan subtyper och vävnader. Alfa2A dominerar i många CNS-områden som styr neuromodulation och sedativa effekter, och i vissa kärlreglerande centra. Alfa2B ärligt associerad med perifer vasokonstriktion i vissa kärl, medan alfa2C förekommer i olika delar av centrala nervsystemet och bidrar till regional modulationsfunktioner. Totalt spelar alfa2receptorerna en viktig roll i reglering av sympatiska utflöden, blodtryck, smärtmodulering, insulinstimulering och vissa hormonella processer.

Kliniskt används alfa2-agonister som clonidin, guanfacin och dexmedetomidin för hypertension, ADHD och sedering/analgesi. Alfa2-antagonister som yohimbin används i forskning och historiskt i behandling av manlig sexuell funktion. Biverkningar kan inkludera hypotension och bradykardi, särskilt vid systemisk behandling.