katekolaminerna

Katekolaminerna är en grupp signalsubstanser som fungerar både som neurotransmittorer i centrala nervsystemet och som hormoner i det sympatiska nervsystemet. De viktigaste katekolaminerna är dopamin, noradrenalin (noradrenalin) och adrenalin (epinefrin). Dessa ämnen är derivat av tyrosin och bildas främst i nervterminaler samt i kromaffina celler i binjuremärgen.

Syntesen följer en vägen där tyrosin omvandlas av tyrosinhydroxylas till L-DOPA, som sedan decarboxyleras till dopamin. Dopamin kan därefter omvandlas till noradrenalin genom dopaminbeta-hydroxylas, och noradrenalin omvandlas till adrenalin genom fenyletyl-/etanolamin-N-metytransferas (PNMT). TH är den hastighetsbestämmande kontrollpunkten i processen.

Katekolaminerna lagras i sekretoriska vesiklar i kromaffina celler och i termoreglerande neuroner i sympatikus. Vid nervimpulsutlösning frisätts de snabbt via Ca2+-beroende exocytos och verkar huvud­sakligen på G-fak­t receptor­typerna α1, α2 samt β1–β3. Effekterna varierar beroende av receptor- och vävnadsspecifik distribution och inkluderar ökad hjärt­frekvens och kontraktilitet, vasokonstriktion eller vasodilatation i olika muskler, ökad blodglukos och fria fettsyror, pupilldilatation samt ökad andningsaktivitet.

Nedbrytningen sker främst genom monoaminoxidase (MAO) och katekol-O-metytransferas (COMT) till metanephriner och endstadieprodukterna VMA. Mätningar av katekolamin- eller metanefrin-nivåer i plasma eller urin används vid utredning av pheochromocytom och andra neuroendokrina tumörer samt i klinisk farmakologi. Kliniskt är dopamin relevant vid Parkinsons sjukdom och som måltavla i olika behandlingar; dopamin ersätts eller förstärks vid vissa sjukdomstillstånd medan adrenalin och noradrenalin används som läkemedel i akuta tillstånd.