albumintryck

Albumintryck, även kallat albumentryck, är en tidig fotografisk tryckteknik där äggvita (albumin) används som bindemedel och ytförbindelse på papper. Papper täcks först med en blandning av äggvita och salt, torkar och sensitisera sedan med en lösning av silvernitrat. Negativet placeras i kontakt med det känsliga pappret och exponeras för ljus; efter exponering uppstår en bild på pappret. Denna yta är ofta glansig och tonernas nyanser kan vara varma, beroende på papperskvalitet och efterbehandling.

Historik: Albumintryck utvecklades under mitten av 1800-talet och blev snabbt en dominerande fotografisk teknik. Den mest kända formen kommersialiserades av Louis Désiré Blanquart-Evrard omkring 1850-talets mitt. Tryck producerades i stora volymer i Europa och Nordamerika under 1855–1880-talen. Tekniken ersattes senare i stor utsträckning av gelatinbaserade silvertryck och andra pappersbaserade metoder, vilket ledde till att albumintrycket minskade i betydelse mot slutet av 1800-talet.

Teknik och egenskaper: Albumintryck kännetecknas av hög upplösning och skarpa detaljer i bildytan på grund av kopieringsformen i kontakt med negativet. Ytan är ofta glansig och tonerna tenderar att vara varma. Behandlingen kräver noggrann fixering och skötsel efter exponering för att förhindra blekning. Vissa tryck tonas med guldklorid för ökad stabilitet och kontrast.

Bevarande och betydelse: Albumintryck är känsliga för fukt och syre och kan blekas vid felaktig hantering eller förvaring. De är viktiga historiska dokument inom tidig fotografi och speglar teknikens utveckling innan gelatinbaserade vätskebaserade tryck blev dominerande.