Ytbeläggningar

Ytbeläggningar är tunna skikt som appliceras på en yta för att förändra dess egenskaper eller funktioner. De används främst för skydd mot korrosion och slitage, men kan även ge estetiska eller elektriska egenskaper. Beläggningarna kan vara organiska, oorganiska eller metalliska och appliceras på olika underlag som metall, trä, plast och keramik.

Vanliga typer av ytbeläggningar är metalliska beläggningar (till exempel galvanisering med zink, krom- eller nickelbeläggningar), keramiska beläggningar (till exempel alumina eller zirkonia) samt polymeriska eller blandningar av polymerer som epoxi, polyuretan och akryl. Det finns även funktionella beläggningar som ger lättskalbarhet, värmebeständighet, självrenande ytor eller antibakteriella egenskaper. Kompositer och hybrider kombinerar olika material för specifika krav.

Tillvägagångssätten att lägga ytbeläggningar varierar och inkluderar sprutning, måleri och dip- eller filmbeläggning samt mer avancerade processer som elektroplätering, anodisering och kammar-/kemiavlagringar. Vissa beläggningar appliceras i våta skikt, andra genom torrbeläggning eller lågtrycksdeposition (till exempel PVD/CVD). Valet av metod beror på krav på skydd, utseende, tjocklek och substratets egenskaper.

Kvalitetssäkring innefattar mätning av beläggningens tjocklek, vidhäftning, slitstyrka och korrosionsbeständighet, samt tester av filmens enhetlighet och mörkhet eller färg. Standarder som ISO 12944 för skyddande målningssystem och olika adhesions- och korrosionsprov används för bedömning. Miljö- och hälsoaspekter, som VOC-utsläpp och avfallshantering, är också viktiga hänsyn i ytbeläggningsprocesser.