Våglängdsområdet

Våglängdsområdet är det intervall av våglängder som ett fenomen, en källa eller ett instrument omfattar eller kan observera. Begreppet används inom optik, spektral analys och fjärrsensorik för att beskriva vilka delar av elektromagnetiska spektrumet som är relevanta. Våglängden λ och frekvensen f är relaterade genom λ = c / f, där c är ljusets hastighet i vakuum. Enheten för våglängd är meter i grunden, men i praktiken används ofta nanometer (nm) eller mikrometer (µm).

I praktiken anger våglängdsområdet vad ett instrument kan mäta eller filtrera. Ett system kan ha ett smalt eller brett område, beroende på konstruktion och syfte. Exempel på vanliga intervall är: synligt ljus cirka 380–750 nm; nära infrarött cirka 750 nm–2,5 µm; infrarött cirka 3–14 µm; ultraviolett cirka 10–400 nm. Radiovågor täcker längre våglängder, från ungefär en millimeter upp till tiotalet meter eller mer.

Våglängdsområdet används också för att beskriva en instruments bandbredd eller spektrala upplösning: Δλ är bredden på det omfattade intervallet, och den relativa upplösningen R = λ/Δλ anger hur fint instrumentet kan särskilja närliggande våglängder. Denna egenskap är central för analyser av materialens sammansättning, absorptions- och emissionsfenomen, samt för kommunikation och astronomi.

Användningsområden inkluderar optik och bilddiagnostik, kemisk och miljö‑analys, fjärranalys, telekommunikation och forskning inom astrofysik och materialvetenskap.