Växtnäringsformen

Växtnäringsformen avser den kemiska form i vilken näringsämnen finns tillgängliga för växter, vanligtvis i mark eller i lösta lösningar. Näringarna måste vara i en form som kan tas upp genom rotsystemet och utnyttjas i växtens metabolism.

De flesta näringsämnen förekommer som oorganiska joner i jordlösningen eller på partikelns yta. Vanliga oorganiska former är kväve som nitrat NO3- eller ammonium NH4+, fosfor som dihydrogenfosfat H2PO4- och hydrogenfosfat HPO4^2-, kalium K+, kalcium Ca2+, magnesium Mg2+, sulfat SO4^2-, samt mikronäringsjoner som Fe2+/Fe3+, Mn2+, Zn2+, Cu2+. Organiska former finns också, särskilt i organiska jordar eller i rhizosfären, exempelvis aminosyror eller humussubstanser som kan mineraliseras eller bilda chelater.

Upptaget sker främst som lösta joner genom rötternas yta och transporteras vidare i xylem, medan vissa näringsämnen också kan spridas via floem. Upptagskapaciteten påverkas av rotexudat och rotners transportörer i roten.

Jordens pH, redoxmiljö, organiskt material, mikrobiell aktivitet och temperatur påverkar vilka former som är mest tillgängliga. Till exempel dominerar NO3- och NH4+ olika beroende på pH, och H2PO4- respektive HPO4^2- beroende på fosforns form; järn och mangan blir mer tillgängliga vid lägre pH men mindre i alkalina jordar.

I hydroponiska system och näringslösningar tillförs växtnäring i lösta joner eller i chelaterade former för att undvika fällning och öka tillgängligheten. Vanliga exempel är N som NO3- eller NH4+, P som H2PO4-/HPO4^2-, K+, S som SO4^2-, Ca2+, Mg2+ samt mikronäringsjoner som Fe-EDTA.

Växtnäringsformen är central för effektiv näringsupptagning, gödsling och planering av näringslösningar i jordbruk och växthus.