Växtföljden

Växtföljden är en planerad rotation av olika växter över flera odlingssäsonger på samma mark. Genom att variera grödorna ökar jordens bördighet och struktur, förbättrar näringsutnyttjandet och minskar risker för sjukdomar och skadedjur, eftersom livscykler och näringsbehov skiljer sig mellan kulturerna. Växtföljden används inom både kommersiell odling och småskaliga trädgårdar som ett verktyg för hållbar markförvaltning.

Principer och upplägg: En balanserad växtföljd innehåller olika växtgrupper som hjälper varandra. Kvävefixerande växter (baljväxter som ärtor, bönor eller klöver) används ofta för att tillsätta kväve till jorden. Efter dem följer vanligtvis grödor som kräver mer kväve, som spannmål eller potatis. Slutet av rotationen kan omfatta växter som lämnar mull eller som används som gröngödsel samt grödor som kräver olika mark- och vattenförhållanden. En grundregel är att inte odla samma gröda igen på samma fält inom 2–4 år för att bryta sjukdoms- och skadedjurslivscykler och för att sprida näringsuttaget över tid.

Genomförande och fördelar: Planering sker vanligtvis flera år i förväg och anpassas efter markens näringsstatus och lokala förhållanden. Fördelarna inkluderar ökad mullhalt och jordstruktur, bättre vattenhållande förmåga, minskad erosion samt minskat behov av kemiska bekämpningsmedel och kväveförluster.

Exempel: En enkel tresårsrotation kan vara år 1 baljväxter (ärtor eller klöver), år 2 spannmål (vete eller råg), år 3 rotfrukter eller potatis. Efter rotationen startas igen med baljväxter.