Vävnadsfixering

Vävnadsfixering är processen att behandla biologiska vävnader för att bevara deras struktur och biokemiska egenskaper genom att inaktivera enzymer och förhindra nedbrytning. Målet är att stabilisera vävnaden så att den kan undersökas med ljusmikroskopi och elektronmikroskopi samt användas för diagnostik och forskning. Fixeringen minskar autolys och tillväxt av mikroorganismer och bevarar morfologiska detaljer.

Vanliga fixativ är aldehydbaserade lösningar, särskilt neutral buffrad formalin (4% formaldehyd i fosfatbuffrad saltlösning) som används i stor del av klinisk patologi. För elektronmikroskopi används ofta glutaraldehyd eller kombinationer. Andra fixativ inkluderar alkoholer och glyoxalbaserade lösningar samt zinc-fixativ. Olika fixativ påverkar antigenicitet och ultrastruktur olika.

Mekanismerna varierar: formaldehyd tvärbinder proteiner och bildar kovalenta korsbindningar, vilket bevarar cellstrukturer men kan maskera epitoper. Precipiterande fixativ kan ha olika verkan på protein- och lipidsammansättningar. Genomträngningsförmåga beror på vävnadens storlek; tjocka prover kräver längre fixation eller perfusion.

Arbetsflöde: prover fixeras vanligtvis vid rumstemperatur i fixativet i timmar till dygn, beroende på storlek. Därefter följer dehydrering, vätskeklarering och inbäddning i paraffin för ljusmikroskopi eller särskilda embeddingmedel för elektronmikroskopi. Vid immunhistokemi eller immunofluorescens kan överfixering försämra antigeniciteten och antigenåtervinning kan behövas.

Säkerhet och kvalitet: formaldehyd är giftigt och klassificeras som cancerframkallande; arbete skall ske i väl ventilerad miljö med skyddsutrustning och korrekt avfallshantering. Kvaliteten bedöms genom fixationsgrad, pH och osmolaritet i fixativet samt genom kontroller i diagnostiska protokoll.