Väripigmentin

Väripigmentin är ämnen som används för att ge färg åt material genom att reflektera eller absorbera ljus. De är vanligtvis fasta partiklar som är olösliga i bindemedel, vilket gör att de behåller sin färg i färgmaterial. Detta skiljer dem från färgämnen som är lösliga i lösningsmedel och färgar genom lösning.

Väripigmentin kan vara naturliga eller syntetiska. Naturliga pigment härrör ofta från mineraler som järnoxider (rött, gult, brunt) och titandioxid (vitt pigment). Syntetiska pigment utvecklades under 1800-talet och omfattar många färger med bättre ljusfasthet och täckförmåga, inklusive organiska pigment och olika karbonatbaserade färger. Vissa pigment innehåller tungmetaller och regleras därför av lagstiftning.

Väripigmentin kännetecknas av egenskaper som färgton, täckförmåga, ljushållbarhet och dispersibilitet. Opacitet och färgstyrka beskriver hur mycket pigment som behövs för önskad färg. Ljushållbarhet påverkas av UV-exponering och kemisk miljö. Dispersibilitet påverkar hur väl pigmentet blandas i bindemedel och hur jämn färgproduktionen blir. Standardiserade tester används för att bedöma dessa egenskaper.

Användningsområden inkluderar måleri, lack, plast, gummi, tryck och kosmetika. I målningar och lacker används pigment i bindemedel för att få god täckning och färgfasthet. I plast och gummi används pigment för att ge färg och förbättra UV-stabilitet i vissa fall. I tryck används pigment tillsammans med färgkompositioner för exakt färgåtergivning.

Säkerhet och miljö är viktiga aspekter vid färgpigment. Vissa pigment kan vara skadliga för hälsan eller miljön, till exempel pigment som innehåller kadmium eller hexavalenta krom. Reglering och övervakning följer regionala lagar såsom REACH i EU och motsvarande regler i andra länder. Produktion, användning och avfallshantering av pigment påverkas av policyer och standarder.