Vattenångagränsen

Vattenångagränsen är ett svenskt begrepp som vanligtvis används för att beskriva gränsen mellan flytande vatten och vattenånga i termodynamiska sammanhang. Begreppet syftar på den fasgräns som föreligger mellan de två aggregationstillstånden när temperatur och tryck varierar.

I termodynamik och fysisk kemi betecknar vattenångagränsen den växelverkan där vatten befinner sig i jämvikt mellan vätska och gas. På ett tryck–temperaturris diagram utgör denna gräns ångfasens flytande–ångfasens existensutrymme, och den beskriver hur ångbildning och kondensation sker i jämvikt. Vid ett standardtryck på cirka 1 atmosfär är gränsen uppställd av vattnets kokpunkt, 100 grader Celsius. När trycket ändras följer gränsen en specifik lutning enligt Clapeyrons ekvation, vilket ger sambandet mellan temperatur och ångtryck vid fasövergången.

Vid temperaturer och tryck där vatten når sin kritiska punkt (omkring 374°C och 22,064 MPa) upphör separationen mellan flytande vatten och vattenånga; begreppet vattenångagränsen används då inte längre i samma mening eftersom det inte längre finns två tydliga faser. Efter den kritiska punkten uppvisar vattnet egenskaper som blir svåra att skilja åt mellan vätska och gas.

Användningen av termen vattenångagränsen är inte helt vedertagen i modern vetenskaplig svenska; i huvudsak används uttryck som fasgräns mellan vätska och ånga eller vatten–ångfasens jämvikt inom vattenfasdiagrammet.

Se även: fasdiagram för vatten, ångtryck, kokpunkt, kritisk punkt.