Varmformning

Varmformning är en metallbearbetning där arbetstycket formas vid temperaturer som är betydligt högre än rumstemperatur. Vid dessa temperaturer minskar materialets flödesmotstånd och ductiliteten ökar, vilket gör det möjligt att uppnå större deformationer och mer komplexa geometrier än vid kallformning.

Varmformning sker vanligtvis över eller i närheten av materialets återkristalliseringstemperatur. Detta leder till nybildning av korn och en ny mikrostruktur i de färdiga produkterna. Temperaturintervallet varierar mellan material: stål bearbetas ofta vid cirka 900–1200°C, aluminium vid cirka 350–500°C, koppar och legeringar vid cirka 400–700°C.

De vanligaste varmformningsprocesserna är varmpressning, varm extrusion och varmvalsning. Jämfört med kallformning kräver varmformning oftast mindre formkraft och kan hantera större deformationer, men ger i allmänhet sämre dimensionsnoggrannhet och ytkvalitet samt högre energikostnader och ökad ytoxidation.

Fördelarna med varmformning inkluderar bättre formbarhet, möjlighet att producera komplexa geometrier och förbättrad mikrostruktur genom återkristallisering. Nackdelarna är ytoxidation, större toleransspridningar, högre energibehov för uppvärmning och behov av verktyg och processer som tål hög temperatur.

Användningsområden finns inom fordons-, flyg- och industriell tillverkning, där forgingsdelar, axlar, fästen och andra konstruktionselement kräver hög styrka och god formbarhet.