VFRflygning

VFRflygning, eller visuell flygningsregel (Visual Flight Rules), är en metod för att navigera flygplan under flygning där piloten använder sig av synliga referenser på marken eller i luften för att upprätthålla position och väg. Till skillnad från IFR (Instrument Flight Rules), som kräver instrumentbaserad navigering, kräver VFRflygning att piloten har god sikt och kan flyga med hjälp av synliga landmärken, väderleksförhållanden och visuell orientering.

Reglerna för VFRflygning regleras av internationella luftfartsorganisationer som ICAO (International Civil Aviation Organization) och nationella luftfartsmyndigheter, till exempel Transportstyrelsen i Sverige. I Sverige krävs det att flygningen sker under dagtid, med god sikt och att flygplanet håller sig inom synhåll från marken. Minsta höjd över marken eller vatten är vanligtvis 150 meter över land och 300 meter över vatten, beroende på omgivningen.

VFRflygning är populärt bland privatpiloter, sportflygare och flygskolor på grund av dess flexibilitet och lägre krav på instrumentkompetens jämfört med IFR. Det ger piloterna möjlighet att utforska nya områden, genomföra kortare flygningar eller delta i flygaktiviteter som luftfotografering och sportflygning. Dock kräver VFRflygning att piloten är väl förberedd och uppmärksam på väderförhållanden, eftersom dålig sikt eller molntäcke kan leda till farliga situationer.

Säkerheten vid VFRflygning beror starkt på pilotens erfarenhet, förmåga att bedöma väder och omgivande miljö, samt korrekt planering av flygningen. Det är viktigt att piloten alltid har en säkerhetsplan och vet hur man hanterar oväntade situationer. VFRflygning är en grundläggande färdighet för alla flygplanspiloter och en viktig del av utbildningen inom luftfarten.