Urananvändande

Urananvändande är termen för hur uran används och hanteras inom olika sektorer, främst som kärnbränsle i civila kärnkraftverk och i vissa fall som material för kärnvapen. Uran förekommer naturligt i uranmalm och bryts i gruvor världen över. Efter utvinning koncentreras och förädlas uranet till gultacka (U3O8) och omvandlas därefter till fluoridat UF6 för vidare behandling. Genom anrikning ökas andelen fissilt U-235; för kommersiell kärnkraft används normalt låganrikat uran (LEU) med cirka 3–5 procent U-235. Höganrikat uran (HEU) över 20–90 procent U-235 används i vissa forskningsreaktorer och historiskt i militära program, men är föremål för stränga regleringar och icke-spridningsåtgärder.

Kärnbränslen följer en civil kärnbränslecykel: utvinning och bearbetning, anrikning, bränslefabrikation, drift av reaktorer och slutlig hantering av bestrålat bränsle. Efter användning kan bränslet lagras on-site och senare hanteras genom återvinning, omhändertagande eller slutförvaring. Vissa länder väljer ett så kallat slutet bränslecikeln, andra ett öppet system; valet påverkar avfallshantering och resursutnyttjande.

Säkerhet och miljö är centrala frågor. Brytning och bearbetning kan ge upphov till miljö- och hälsorisker, och hanteringen av spent bränsle kräver långsiktig lagring eller återvinning samt geologisk slutförvaring. Internationell övervakning och icke-spridning är viktiga delar, där IAEA och andra organ följer uranflöden och kärnteknikens användning för att förhindra spridning.

Globalt domineras uranproduktionen av ett fåtal länder och företag, vilket leder till internationella avtal och regleringar kring handel, kapacitet och kärnsäkerhet.