Uppklaringsgrad

Uppklaringsgrad är en term som används inom svensk brottmålsstatistik för att beskriva andelen anmälda brott som polisen har uppklarat eller löst under en viss tidsperiod. Begreppet speglar hur ofta ett brott bedöms vara avklarat genom att en misstänkt identifierats och åtgärder vidtagits mot personen, exempelvis genom frihetsberövande, åtal eller annan avslutning av ärendet där den misstänkte är känd, avliden eller fallet avslutas av andra skäl.

Hur uppklaringsgraden beräknas: nollställningen består av antalet uppklarade brott under perioden, delat med antalet anmälda brott under samma period. Olika definitioner kan förekomma mellan myndigheter, men i praktiken innebär det att varje fall som polisen bedömer som uppklarat räknas in i täljaren. Denna andel presenteras ofta som procent.

Vad uppklaringsgraden anger: måttet används för att beskriva polismyndighetens lösningsgrad och allmän säkerhet, samt för att jämföra olika typer av brott, geografiska områden och tidsperioder. Generellt kan uppklaringsgraden variera mellan olika brottstyper; vissa våldsbrott uppnår ofta högre uppklaringsgrad än många egendomsbrott, men även inom olika regioner kan nivåerna skilja sig.

Begränsningar och tolkning: uppklaringsgraden påverkas av rapporteringsbenägenhet, resursfördelning och rättsliga processer samt hur begreppet definieras och tillämpas. Den är inte nödvändigtvis ett direkt mått på faktisk säkerhet eller brottslighetens omfattning, utan främst ett mått på hur effektivt polisen kan knyta brott till en erkänd lösning. Jämförelser över tid och mellan länder bör ske med försiktighet på grund av skillnader i lagstiftning, rapportering och metodik.

Se även: statistikutgivare i Sverige såsom Brå, och begreppet lösta eller uppklarade brott inom kriminalstatistiken.