Uppflytning

Uppflytning är den geologiska processen där landytan höjs relativt havsnivån. I svenska sammanhang används oftast termen uppflytning för att beskriva vertikal höjning av jordens yta i olika regionala och tidsmässiga sammanhang. Denna höjning kan vara lokal eller regional och förändrar kustlinjer, vikar och sjöar över tid.

Orsakerna till uppflytning varierar. Den viktigaste mekanismen är isostatiskt återhämtande efter tidigare glaciationer, när landmassan långsamt höjer sig när den lättas på det enorma glascylindret. Andra bidragande faktorer är tektoniska krafters påverkan vid plattgränser, där berggrund kan lyftas vid oroade sprickor och faultytor. I vissa områden kan långsamt minskad överlagriggning eller sättningar i omgivningen bidra till uppflytning i lokala skalor. Förändringar i lastbalansen, som till exempel minskat vulkaniskt aggregerat massa i ett område, kan också spela en roll på längre sikt.

Observation och mätning sker med geodetiska metoder. GPS-nät, nivåmätningsprogram och gravimetriska mätningar används för att uppskatta hur snabbt landhöjningen sker och hur den varierar mellan olika platser. Resultaten varierar över landet och mellan regioner, från några tiondels till flera millimeter per år. Uppflytning påverkar kustmiljöer genom långsamt förändrade kustlinjer, sjöarnas avrinning och vattenstånd, samt infrastrukturen som bygger när härskar.

I bakgrunden ligger ordet uppflytning etymologiskt i upp- (upp) och flytning (förflyttning). I geologi används termen ofta synonymt med engelska uplift och relaterade begrepp som isostatiskt rebound.