Underrättelsepolitik

Underrättelsepolitik är den övergripande ramen som styr hur ett land organiserar, samlar in, analyserar och använder underrättelser för att främja nationell säkerhet, försvara landet och stödja beslutsfattande i kriser. Den definierar mål, rättsliga ramar, organstruktur, prioriteringar och etiska principer som styr underrättelseverksamheten.

Mål och omfattning inkluderar skydd mot hot som terrorism, organiserad brottslighet, cyberrisker och kringliggande geopolitiska utmaningar; stöd till politiska och försvarsrelaterade beslut samt beredskap och krisorganisation. Politiken koordinerar arbete mellan olika myndigheter inom säkerhet, rättsväsende och utrikespolitik samt främjar internationellt samarbete och informationsutbyte där det är lämpligt och lagligt.

Styrning och tillsyn utgår från att underrättelsearbete ska ligga inom tydliga juridiska ramar och demokratiska processer. Detta innebär ofta regeringsbeslut, parlamentariska kontroller, och oberoende tillsynsmyndigheter eller särskilda inspektörer som övervakar efterlevnad av integritets- och dataskyddsregler, ändamålsmässighet, proportionalitet och bevarande av uppgifter.

Metoder och processer beskriver hur insamling, analys och distribution av information genomförs. Vanliga insatsområden inkluderar signalspaning, mänsklig underrättelse, öppna källor och cyber- och informationssäkerhet. Policyn reglerar informationsdelning inom landet och med internationella allierade samt hantering av behörighet, sekretess och exportkontroller för känslig teknologi.

Etik, rättssäkerhet och integritet lyfts ofta fram som centrala principer. Underrättelsepolitiken strävar efter att skydda individers rättigheter, minimera intrång och motverka missbruk eller diskriminering, samtidigt som säkerhet intar en primär roll.

Internationellt samarbete är vanligt och kan omfatta gemensamma standarder, övningar och stöd till gemensamma mål, i förenlighet med folkrätt och mänskliga rättigheter.