Tvångsfångenskap

Tvångsfångenskap är ett begrepp som beskriver när en person hålls fången eller frihetsberövad mot sin vilja. Begreppet används inom rättsvetenskap, internationell rätt och psykiatri för att beteckna olika former av kontroll, tvång och isolering av en person av en annan person eller av en stat. Former av tvångsfångenskap inkluderar olaglig arrestation, frihetsberövande utan laglig grund, gisslanhållning, internering under väpnad konflikt samt tvångsplacering i vårdinstanser där individen inte samtycker eller inte kan ge samtycke.

Rättsliga normer syftar till att skydda mot godtyckliga frihetsberövanden. I de flesta rättssystem krävs lagstöd, ett berättigat skäl, rättsprocess och tidsbegränsning. Internationella människorättsinstrument förbjuder godtyckligt frihetsberövande och kräver rättssäkerhet: den som berövas friheten ska kunna få en prövning av om det finns laglig grund, samt rätt till snabb prövning och rättsligt ombud. Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och ICCPR utgör centrala delar av denna ram.

Historiskt har tvångsfångenskap använts i olika former, från politisk repression och civila förflyttningar till fångläger under väpnade konflikter och restriktiva migrationsåtgärder. Debatten kring begreppet rör frågor om människovärde, rättssäkerhet och myndigheters befogenheter över individers frihet.